Om "Stenåkern" av Tove Jansson

Når sommerlesning skal anbefales, er det vanlig å løfte frem Sommerboken av Tove Jansson. Dette er en anbefaling jeg stiller meg bak, men jeg får alltid lyst til å slå et slag for en mindre kjent Jansson-bok – nemlig Stenåkern. Den rommer også en historie om et sommeropphold ved havet. 

Stenåkern handler om Jonas, en gammel ringrev av en journalist, som har påtatt seg et oppdrag om å skrive bok om en mann leserne bare skal kjenne som «Y». Hvem denne Y er og hva han har gjort som kaller på et portrett, får vi aldri vite. Men det blir raskt klart at Jonas ikke liker ham. Han har dessuten kjørt seg fullstendig fast allerede i innledningen, og Y er en grusom, tyngende vekt over livet hans. 

Det er i denne tilstanden av frustrasjon at Jonas går med på å tilbringe sommeren i sommerhuset, sammen med sine to døtre, Karin og Anna. Dem kjenner han i grunnen ikke – arbeidet har alltid dominert alt, og han har aldri vært så interessert i barna sine. Sin kone var han også ganske kjølig overfor mens hun ennå levde.

Jonas ankommer sommerhuset, kledd i byklær og upraktiske sko, og installeres i badstuhuset nede ved sjøen, slik at han skal få privatliv. Der tilbringer han første kveld i en tilstand av ergrelse og panikk. Han burde jo ha vært i byen. Han må jo skrive. Hvordan skal han få skrevet her? Eller – hvordan skal han få skrevet noe sted? Jonas prøver å hvile, men han kjemper med ordflommen i hodet, og Y forfølger ham og håner ham for arbeidet han ikke får gjort. 

Nu kommer han. Y, min fiende och forföljare, släpande med sig denna oskrivna biografi där inte alla världens lögnare skulle kunna göra honom levande igen. De där kvisthålen ser ut som kulhål, till exempel hål efter förflutna ord. Han är här nu igen med sitt tusen gånger avbildade ansikte, stort och foörbindlig och obönhörligt och med sin väldiga mage instängd i en oklanderlig dräkt. Det är en maga som har plats för hur många kulhål som helst…

Det hjelper imidlertid ikke å skyte Y i søvne – arbeidet venter, og Jonas har redaktøren sin på nakken. Likevel arbeider han ikke. Dagene går med til litt av hvert – han sturer ved en steinrøys (stenåkern), murrer ved middagsbordet, irettesetter døtrene for slurvete språkbruk, stjeler en robåt og sovner midt i sundet, drikker whisky med en fastboende ved navn Stickan, fornærmer ham, men blir likevel invitert på fisketur noen dager senere, for Stickan aksepterer at forfattere er lunefulle skapninger. Jonas ringer også redaktøren sin og sier at han trekker seg fra det hele, men blir ikke tatt på alvor. Han skal dessuten raskt merke at Y tvinger seg frem.

Du är död och avfärdad, stenlagd, exorcerad och genomborrad av mig och ändå finns du kvar. Du är död och du dog en gång till när jag slutade skriva om dig. Och du finns kvar.

Løsningen blir at Jonas kaster det aller meste av biografiske fakta på båten til fordel for fri diktning, og skildrer en monoman skikkelse som neglisjerer familien og oppfører seg som en egoistisk drittsekk. Skjønt – fri diktning er det egentlig ikke. Historien til Y ligner mer og mer på historien til Jonas, og leseren skjønner at vegringen mot å jobbe med Y ikke dreier seg om «vanlig» prokrastinering, men om Jonas’ vegring mot å jobbe med seg selv. Gradvis begynner han å ta innover seg hvilken dårlig far og ektemann han faktisk har vært, og «samtalene» med Y, ledsaget av steinkasting i steinrøysen, blir som en slags terapi.

Kanskje jag inte har kunnat skriva om dig, därför att hatär som en olycklig förälskelse, man är så djupt inne i sin misär att den inte ännu kan formuleras sammanfattat och övertygande. Det är förs efteråt man förmår överblicka och så och säga hitta tillbaka till sin intensitet, nu helt utan förvirring.

Jeg hatar dig så innerligt.

Det hatefulle arbeidet med Y fortsetter, helt til det en dag blir tordenvær. Dette fryder Jonas seg over – han trenger et forrykende tordenvær til sin finale. Dette er et fellestrekk for mange skikkelser i Tove Janssons diktning – de trenger stormer. Mummipappa har det for eksempel slik, i likhet med Janssons far, og henne selv. I bøkene hennes representerer storm og torden kreativitet, gjennombrudd, forvandling og psykologisk forløsning. Slik er det også i Stenåkern, og for Jonas fører stormen til noe annet enn han hadde sett for seg. Ordene kommer ikke – de forsvinner. Og der ligger forløsningen. Han slutter å kjempe mot Y, og dermed også mot seg selv.

Janssons bøker kan ofte betegnes som kunstnerromaner. Både i mummibøkene og i voksenlitteraturen kaster hun lys over hva det vil si å skape, og hvilke vilkår som kreves for at kunst skal oppstå. Hos Tove Jansson fremstår kunstnergjerningen som vanskelig og tidvis uutholdelig, men det givende ved den er like sterkt til stede. Det at Jonas gir slipp på sitt uutholdelige prosjekt, rydder antagelig vei for noe annet – men det får vi ikke vite noe om innenfor bokens rammer. Sånn sett er det en bok med en relativt åpen slutt – alt kan skje. Og dette er med på å vise at en forløsning har skjedd. Jonas har begynt å bryte seg fri fra det fastlåste.

Stenåkern er selvsagt ikke en sommerbok i ordets tradisjonelle forstand. Sjøen, årstiden og landskapet er mer kulisser, og historien handler først og fremst om Jonas’ indre landskap – den tunge steinrøysen inni ham. Men jeg liker å lansere boken som alternativ Jansson-sommerlesning. Den er ikke like godt kjent som den folkekjære Sommerboken, og ikke er den oversatt til norsk, men Tove Jansson i svensk språkdrakt er en fryd å lese, så det burde ikke være til hinder!